Sizzler
Jag är mycket deppad och ledsen. Jag vill inte leva längre.
Vad är det för liv jag har och haft? Klockan är sju på morgonen
och jag röker min femte ciggarett. Jag vill gå ut men kan inte för
jag är inlåst.
Jag är oskyldig - jag har inte dödat Veronika. För Guds skull,
varför skulle jag vilja göra så. Hon var iallafall Fredriks mamma,
fast jag inte tyckte om vad hon gör med honom, men ändå var hon
hans mamma.
Det är klart att jag var och är mycket ledsen efter att jag förlorade
vårdnaden, men jag har inte dödat henne.
Jag har försökt att skydda en annan person som jag har älskat
och älskar fortfarande. Jag är oskyldig.
Jag var inte ens hemma när Veronika blev dödad, jag kom lite senare,
Veronika andades inte, jag försökte väcka henne till liv, allting gick
fort och jag tänkte på allt, jag ringde polisen, jag måste offra mig själv.
Dom har lovat att ta hande om Fredrik och det var allt jag ville.
Jag är inte en mördare, ibland måste man offra sig själv för att andra
ska leva.
Jag är OSKYLDIG.
Mångra gånger har jag undrat hur jag kommit hit, men efter några namnlösa
dagar av ångest tänker jag att jag är en bra människa.
Jag ser att allt pekar på mig men jag har aldrig önskat Veronika död,
tvärtom, jag vill att hon lever, jag vill kriga mot henne om Fredrik.
Jag vill bevisa att jag är en bra pappa och visa samhället att de har fel
när de på ett traditionellt sätt dömer barn till mamman bara för att
hon är mamma.
Jag vill säga hejdå till alla och speciellt till min älskade son som
jag inte träffat sedan 11 juni.
Han är en fin pojke. Jag uppfostrade honom bra och hade hoppats se
honom växa upp.
Man kan inte få allt.
Jag är nöjd med mitt liv hittills och hoppas att jag skall träffa Fredrik
i det andra, om det finns.
När tiden kommer då han frågar efter mig, så berätta inte för honom att
jag var misstänkt för mord på hans mamma eftersom jag inte har haft med det
att göra.
Jag älskar dig Fredrik.
Jag älskar dig min son.
"Veronika blev 28 år gammal. När hon hittades strypt i Marcos sovrum, liggande på golvet mellan fönstret
och dubbelsängen, hade hon varit död i omkring tre timmar.
En filt låg över hennes kropp, och en handduk över hennes ansikte.
Marco erkände först mordet, men tog senare tillbaka.
Han överlevde ett självmordsförsök i häktet och åtalades för mord.
Rätten valde att inte döma honom till livstid, utan att tidsbegränsa straffet till tio års fängelse och utvisning på
livstid. Någon allvarlig psykisk störning ansågs inte Marco lida av.
Hovrätten faststllde domen. Marco tog sitt liv i fängelset några år senare."
Jag är så jävla arg att han fick chansen att ta livet av sig och lyckas.
Fast ändå, det är ju synd om Marco, för han älskade ju verkligen Veronika
och ville ju inte döda eller skada henne. Speciellt inte när han slog henne
och hotade henne till livet. Och DEFENETIVT inte när han ströp henne.
Det var ju säkert bara på skoj.
Och att vilja kriga mot sitt barns mamma om vårdnaden är ju också väldigt
normalt, man vill ju inte vara vänner och så, utan kriga om vårdnaden är ju
det alla vill.
Var tredje vecka dör en kvinna av "Våld i nära relationer", som det heter.
Genomsnittet sedan 1990 är 17 mord per år. Morden är toppen av ett isberg;
över 20 000 fall av misshandel anmäls varje år och en fjärdedel leder till åtal.
EN FJÄRDEDEL.
8000 kvinnor och barn lever under skyddad identitet.
VARFÖR lever 8000 kvinnor och barn gömda? Det är inte deras fel. Det är förföljaren
som måste ändra på sig.
Jag känner mig så maktlös. Jag är så maktlös. Jag vill hjälpa. Jag vill så ihjäl dom
män som misshandlar kvinnor.